Hovslageri har varit mitt heltidsyrke i tjugo år, men så mycket det finns att lära om detta svåra och komplicerade yrke.

Aldrig har jag varit så bra på att sko som i dag men jag vill bli ännu bättre, det är så mycket frågor och oklarheter som jag måste finna svar och lösningar på innan jag ger upp.

Att få belastningen i centrum av hovleden, balans symmetri och harmoni i både hov, ben, steg och häst ger en oförklarlig tillfredställelse som är värt mer än pengar.

Det är tur att inte mina kunder vetat detta då hade dom nog inte betalt.

Redan som liten skolgrabb ville jag bli hovslagare, men det var ingen som tyckte detta mer än jag.

Hästarna blev färre och färre (Hästantalet har ökat från då ca 70 000 till 400 000 i dag) och ont i ryggen får alla hovslagare, nä det är ingen framtid i det, du ska bli ingenjör tyckte lärarna.

Åren gick och jag provade lite granna och sökte in på hovslagare skolan i början på 80-talet men kom inte in så det rann ut i sanden.

Körde lite trav började rida och nu trivdes jag inte så bra på jobbet så då bestämde jag mig för att satsa allt på att komma in.

Hästar är som bekant väldig trevliga och att få jobba med dem och kunna leva på det är få förunnat. leka med andras hästar och få betalt!

Jag gick med hovslagare, var och skötte kor och mjölkade, gick svetskurs och lånade en ässja så jag kunde träna smide, köpte verktyg och tränade lite på hästar.

Gick en kurs i stretching och en i hästens utfodring hälsa och miljö samt var på en del föreläsningar, ska man så ska man satsa på riktigt.

Detta höll jag på med nästan ett helt år innan ansökan skickades in.

Slitigt var det och fler undrade hur jag orkade med allt samtidigt med ett heltids jobb, men finns det en vilja så finns det en väg.

Och in på uttagningsprov kom jag tillsammans med många andra utav vilka det skulle väljas tjugo stycken varav två reserver.

Det året var det nästan 400 sökande.

Nu är det väldigt få som söker och det är synd, eftersom konkurrensen är borta och i stort sett alla kommer in.

Nu fick jag nytta av mitt slit och tränande, alla lärare var intresserade av att se mig verka och det lilla smidet jag hade med mig uppskattades också så jag kom in.

På den tiden började det med tre veckors teori samt lite smide och verkning av döda hovar samt prov på det hela.

Sedan fick man söka in på delkurs två, vår eller hösttermin som varade fem månader.

Ett år efter detta var det dags att göra ett slutprov som varade i en vecka.

I provet ingick att sko en ridhäst och en travhäst, att verka en ko och smida sjukbeslag av olika slag och naturligtvis ett omfattande teoriprov.

Alla tror vi att vi kan innan vi blir så duktiga så att vi förstår att vi inte är så vidare bra, där har vi en hög tröskel att kliva över.

Tomma tunnor skramlar mest, det är visa ord att tänka på.

I stort sett i samma stund jag förstod detta kom det hit en engelsman och visade sin skicklighet för oss.

Han var otroligt duktig på att smida, skor sko hästar och förklara balansen i hoven och hur vickigt det var och att allt hänger ihop.

Den mannen hade vunnit VM många gånger och heter Grant Moon.

Från att ha gått på "världens bästa" hovslagareskola till att förstå att man inte hade en susning om vad det var man höll på med så blir fallet både högt och hårt.

Jag hade två alternativ antingen sluta eller börja träna och jag valde det senare.

Med facit i hand var min utbildning alldeles för kort och enkel.

Många år senare med mycke mer utbildning, även i andra länder och med över 10 000 skor smidda kunde mina händer åstadkomma det som hjärnan ville och det gick riktigt bra på tävlingsbanorna.

Gesällbrevets prov gick av bara farten och var onödigt lätt verkade det då.

Nu viste jag så mycket mer och hade förmågan att forma hovar och skor som jag ville, fast hästen är mer än bara hovar, det är en stor kropp i andra ändan som rör på sig.

Allt måste vara i balans samtidigt och tillsammans för att bli bra.

Att sköta hästens hovar, foderstat, träning och miljö är viktigt för hästens välbefinnande och hälsa, men hur skall man göra detta med ett besök hos hästen med sex till åtta veckors mellanrum.

Jo man får ta hjälp av hästägaren så klart, många är ytterst duktiga och alla kan lära sig, men dom som redan kan är svåra att ändra på.

Den dagen man förstår att man inte kan är den dagen man kan börja lära sig att kunna.

Jo så är det även om det är tufft att acceptera.

Hur orkar man med detta då?

Jo man har kunder som utvecklas, både unga och gamla som blir kunnigare och skickligare för varje år som går oavsett deras ålder.

Kunder som man gärna skor åt utan betalning, och igen är det tur att dom inte vet.

Jag har fått vara med att se hur små flickor tultat runt med shettisar och i dag tillhör eliten, jag har sett många men speciellt en måste nämnas dock inte vid namn men många vet ändå.

Hennes stallkamrater slog vad om hur många dagar det skulle ta innan hon upptäckte att hennes häst hade tappat en sko; (dom flickorna har inte lyckats så bra kan man konstatera).

I dag efter många år och många kurser och utbildningar är hon en av dom bästa hästmammor i Sverige.

Alla hästar hon tar i sin vård blir harmoniska fräscha och får ypperliga hovar tack vare hennes kunskap och noggrannhet av fodring och skötsel.

Även om jag känt mig lite gnällig och tjatig ibland har många av mina kunder utvecklats tillsammans med mig och hästarna till mycket fina framgångar både på och vid sidan av tävlinsbanorna.

Jag vet att dom förstår och förlåter mig för detta gnäll och tjat för så mycket uppskattning som man får tillbaka går inte att misstolkas,

Tack alla för detta.

Och nu är det dags att försöka finna fler svar och lösningar på hovslageriets svåra konst så att jag kan bli bättre och bättre.

Hoppas jag får lära så mycket så att jag förstår vad jag kan och gör, så att jag kan lära ut detta till andra som vill lära sig om hovslageri och hästar.

Hovslagare Sören Stjärnås