Om hasen är närmare ihop än hovarna och skenbenet pekar något utåt i stället för rakt fram säger man att hästen är kobent eller hastrång.

De flesta hästar är lite kobenta och skall så vara för att fungera på bästa sätt.

Älgar och Rådjur är likadana, det tycker jag bevisar att denna benställning är den optimala.

Om hästens bakben är som exteriördomarna kallar ”korrekt”. Dom pekar rakt fram, då får hästen problem att få ned kraften till marken utan att ”skruva” vrida hasen utåt i steget.

Denna rörelse sliter på haser och knän, vilket ofta leder till hälta.

Sådana hästar får hjälpas med skor så att dom inte skruvar.

När benet inte är rakt uppifrån och ned sett framifrån, utan ändrar riktning i sidled säger man att ben eller tåaxeln är bruten.

Är den bruten utåt nedifrån sett i en led heter det varus och inåt bruten heter valgus.

På bilden ser vi en blå linje, detta är tåaxeln och den röda är benaxeln.

Om man följer blå linjen nedifrån tån upp till kotan så fortsätter den utanför röd linje som går längs skenbenet, blå linje bryter här utåt. Hästen är varus i sin kota vilket har medfört en kompensation genom att hela hoven är vriden inåt.

Hoven är roterad medialt vilket innebär att hoven pekar mer framåt än den gjort om hästen varit korrekt i sin kota nu när hela bakbenet är vridet utåt och är kobent.

Varje led kompenserar för alla andra leder i benet, det viktiga är att få belastningen rakt under hästens tyng och mitt i hovleden.

Även om benet går i sicksack och liknar mest en blixt så måsta man få hästen att placera hoven under tyngdpunkten.

När man lyfter upp benet bakåt ser hoven väldigt hög ut på insidan eftersom inte kotben och kronben är 90 grader mot markplanet så kan inte hoven vara 90 grader mot kotbenet.

Därför skall man inte verka ned insidan utan sträva efter att få en så jämn belastning i lederna som möjligt.

Lederna är sneda i detta ben och har varit så sedan hästen var ung.

Symmetrin i hoven är viktig även här, om man inte verkar utsidan tillräckligt kommer den att bli för lång och vek.

Hovens utsida (laterala) vägg viker sig då utåt och kronranden faller ned vilket gör att (mediala) insidan av kronranden kommer att se ännu högre och upptryckt ut.

Det gäller hela tiden att balansera med benställningar, symmetri och var hästen placerar sina hovar och försöka förstå hur lederna i hästen belastas.

Om man verkar ned insidan på en sådan här häst måste den kompensera detta genom att placera foten längre ut för att inte belasta lederna fel.

Hästen kan då inte sätta in benet under magen utan att belastningen av lederna blir felaktig.

Den kan då inte placera hoven där tyngdpunkten är och får svårt att bära sig.

Speciellt i samling på böjt spår och galoppiruetten blir en omöjlighet.

Om hästen nu tvingas att placera hoven så att lederna endast belastas på ena sidan och ledbanden på motsatta sidan överbelastas, då förstår var och en vad som händer

Ja hästen blir ganska snart halt.

Hovslagare Sören Stjärnås