Hästens hållbarhet och välbefinnande hänger till stor del ihop med hovarna och dess balans.

Med några enkla riktlinjer kan man försäkra sig om att hästen inte utsätts för onödiga påfrestningar i sina hovar.

Man delar helt enkelt in hoven i tre delar, två delar bakom strålspetsen och en del framför strålspetsen och till tån eller överrullningspunkten.

De två delarna bakom strålspetsen skall alltid vara mer än dubbelt så lång som delen framför strålspetsen.

Den viktigaste åtgärden för att åstadkomma denna balans är att verka trakten till strålens bredaste punkt eller längre bak.

Man får då en stark trakt som håller sig upprätt och inte kollapsar framåt och blir understucken.

Nästa steg är att hålla tillbaka tån, om det inte går med verkning att få tån kort nog kan man med skons hjälp flytta överrullningspunkten bakåt.

Ett sätt är att tårikta skon ett annat är att placera skon en bit under hoven för att göra främre tredjedelen kort nog.

Det går även att använda en sko som är tunnare i tåns framkant och tjockare i tådelens bakkant.

På så vis får man tåriktningens fördelar medan hoven fortfarande är plan.

Det blir också mycket lättare att sko för den oerfarne.

Det är mycket viktigt att verka hoven liksidigt så man får lika stor hov på båda sidor om strålen.

Man strävar efter en symmetrisk hov med lika tjock hovvägg runt hela hoven även i tådelen.

En tjock sula lämnas, man verkar inte bort friskt horn i sulan. Hästen behöver allt skydd den kan få och en tunn sula försvagar även resten av hoven.

Man sparar därför så mycket det går för att hålla hoven stark.

Det är även viktigt att hästen står rakt över sina hovar med lodräta skenben från sidan sett.

När hästen går skall den landa ”plant”, inte på tån och inte hårt på trakten så att man får ett så kallat dubbelslag och inte heller på insidan eller utsidan av hoven.

Hästar med onödigt sneda benställningar kan inte landa plant och belastar då hovar, ligament och ben felaktigt.

En häst som är tåvid (tårna pekar utåt) kommer att landa på sin ytter (laterala) trakt och belastar denna onödigt mycket vid landningen.

Det går utmärkt att traktrikta den ena trakten, då kan båda trakterna landar samtidigt även om hästen är tåvid.

Om tån pekar ganska rakt fram vid landningen kommer båda trakterna att dela på belastningen samtidigt som hov, ben och leder belastas mer korrekt.

Hoven skall placeras under hästens vikt, inte sättas utanför eller innanför viktcentrum och hoven skall pendla lika långt framåt som bakåt.

Om det inte finns några stora exteriöra avvikelser eller skador är det inte svårt att hålla hästen frisk och fräsch med symmetriska hovar i balans.

För att få en rak lodlinje genom skenbenet på denna häst fick vi kila upp trakten.

Annars stod hästen under sig med bakbenen.

En orsak kan vara att den föddes med veka kotor som inte åtgärdades utan förstört hovarna.

Även benens vinklar påverkas av detta.

Hovslagare Sören Stjärnås