Redan som liten var jag intresserad av fotografering.

Även detta var en hobbyaktivitet tyckte yrkesvalsläraren och de ”vuxna”

Trångsynta måste de ha varit, som tur är lärde jag mig snart att inte lyssna på nejsägarna, utan förstod att dessa människor aldrig kommer så långt.

Vill man lyckas i livet måste man se möjligheterna och inte bara leta problem.

Starten som fick intresset att vakna ordentligt var en skolresa till Boråsdjurpark i tredje klass.

Jag fick då låna min pappas lådkamera, och det var stort, både känslan och kameran.

Någon bild blev riktigt bra tyckte jag, men det var många nybörjarfel på de flesta.

Det har blivit några kameror genom åren, både riktigt bra och mindre bra, men lätta att ha med.

Det är bättre att få en dålig bild än ingen alls, minnet och känslan är viktigare.

Får man till både känsla kvalité och rätt ögonblick så är lyckan gjord.

Det är detta man försöker åstadkomma, och nu får jag både tid och möjlighet, vi får se hur jag lyckas.

Även mörkrums utrustning införskaffades i min ungdom.

Till och med för färgkopiering vilket var nytt på den tiden.

Jag tog en hel del bilder på travhästar som jag sålde till lyckliga ägare.

Var sak har sin tid och finns inte tid så svalnar intresset, men en kamera har jag alltid haft med.

När jag nu köpte en ”bättre” kamera inför min resa höll det på att sluta illa.

Den var behäftad med ett fabrikationsfel som gjorde att det skvätte smuts på censorn.

Vilket resulterade i prickiga bilder och sugen tappade jag en stund helt.

Dumma gubbar som ljuger och försöker lura mig tycker jag inte om.

Efter reparation som dom kallade det kvarstod problemet.

Elin hjälpte mig så att jag fick en ny modell, senare blev detta företag ålagda att ta tillbaka alla sålda kameror av den defekta modellen för byte av defekta delar.

Tack vare Elin (Tack Elin) och lite envishet är sugen tillbaka och jag är på gång med en kamera som jag inte kan skylla dåliga bilder på.

Det är med fotografering som med allt annat, man blir aldrig fullärd.

Det finns alltid mer att lära och man måste träna.

Såklart har det blivit några fotokurser också, men det är fortfarande mycket att lära, inte bara kamerans alla knappar.

Bilden skall in i en dator också, modern mörkrums utrustning!

Jag tycker inte att man ska mixtra med bilderna om man fortfarande vill kalla dom fotografi.

Så mer än ljus, kontrast och vitbalans tror jag inte att jag kommet att greja med.

Jag har läst om dom som kan lägger ned 20-30 timmar på en bild innan dom är nöjda.

Fast då är det en tavla långt från originalet.

Vi får se när jag lär mig mera vad jag tycker om datorjobbet.

Det är finare med en bild på väggen än hundra i datorn.

Fotograf Sören Stjärnås